För andra året i rad, och för tredje gången totalt, får GP:s Michael Verdicchio en guldspade i klassen storstadstidning. Den här gången handlar det om djurrättsaktivister som vid hundratals tillfällen attackerat bönder i Västra Götaland. Ofta läggs anmälningarna ned.

– Det var mycket större än jag förväntade mig, säger Michael Verdicchio till Grävseminariets sajt om gensvaret från läsarna.

– Jag blev helt nerbombad av människor från hela Sverige som tackade mig för att jag tog upp den här frågan. Framför allt folk på landsbygden.

När Michael Verdicchio började sin granskning märkte han att trots att det var många som drabbats, så var det ett ämne få av dem ville prata om.

– Det triggade igång mig. Vad var det som fick folk att bli så rädda för att prata med en journalist? Man hade tappat förtroendet för hela rättsapparaten. Särskilt på polisen, som lade de här ärendena på hög. Så för bönderna blev det ett jätteerkännande att vi tog upp det här.

GP:s artiklar ledde till en större medvetenhet om problemet, säger Michael Verdicchio.

– Att det faktiskt finns aktivister därute som begår väldigt grova och systematiska brott mot lantbrukare.

Den största konsekvensen av Michael Verdicchios gräv blev att regeringen gick ut med ett nationellt uppdrag till polismyndigheten att börja prioritera  djurrättsrelaterad brottslighet.

– Den här brottsligheten tas mer på allvar. Det har varit den stora förändringen. Det gick inte att ana att det skulle få så stora konsekvenser när vi började släppa den här serien.

När Michael Verdicchio började granska brottsligheten fanns ingen statistik över den.

– Det fanns inte så mycket forskningsunderlag eller rapporter över huvud taget egentligen. Säpo kartlade inte ens de här aktivisterna längre.

För någon vecka sedan släppte Centret mot våldsbejakande extremism vid BRÅ en rapport om våldsbejakande djurrättsaktivism.

– Och där var den här granskningen en stor del av underlaget, säger Michael Verdicchio.

Foto: Robin Aron

För första gången delas Guldspaden ut till studenter i en egen kategori. Och först ut att ta emot priset är Stina Bergström och Jenny Kejerhag, före detta studenter på Umeå universitet. 

– Det är en stor ära att vara först med att vinna i den här kategorin, säger Jenny Kejerhag till Grävseminariets sajt.

De båda fick ett tips om att det var stora skillnader mellan mansdominerade och kvinnodominerade kommunala yrken i Skellefteå, när det gällde hur ofta och för hur mycket pengar arbetsgivaren ställer upp med nya arbetskläder. På Samhällsbyggnadskontoret, där det främst jobbar män, kunde de anställda kvittera ut alla slags kläder – även till exempel kalsonger – vilket också gav projektet dess arbetsnamn: “Kalsonggrävet”.

– De kunde i princip komma nakna till jobbet och få hur mycket kläder de ville, säger Jenny Kejerhag.

På förskolor fick personalen däremot nya kläder bara vart tionde år.

Stina Bergström och Jenny Kejerhag granskade under 10 veckor 3 000 fakturor och fann att det skilde över 8 000 kronor i klädkostnader mellan mans- respektive kvinnodominerade yrken.

Grävet publicerades i lokaltidningen Norran 2019. Någon större skillnad beträffande vad kommunen lägger på kläder har det inte blivit – däremot väcktes en annan fråga av studenternas granskning.

Det tog väldigt lång tid att få återkoppling från kommunen i alla ärenden, även för journalister som begärde ut offentliga handlingar. Något som Jenny Kejerhag och Stina Bergström kritiserade i en separat artikel i Norran.

– Det sättet att hantera utlämning av allmän handling togs upp i kommunfullmäktige, säger Jenny Kejerhag. Det blev en debatt där man diskuterade om det ska få gå till så här. Ska vi ha en kommun som bryter mot offentlighetsprincipen upprepade gånger?

– Jag upplever att det har blivit lite lättare att få tag i de personer man vill.

Bilden: Jenny Kejerhag och Stina Bergström. Foto: privat.

Swedbanks penningtvätt, tystnadskulturen kring apatiska barn och några rejäla kommunala skandaler. Det är några belönade granskningar när det attraktiva grävpriset Guldspaden äntligen delades ut på fredagen. Äntligen, eftersom Guldspadeutdelningen liksom hela Grävseminariet egentligen skulle ha genomförts i Borås redan i mars. Men allt stoppades av pandemin och efter många, svåra turer valde Föreningen Grävande Journalister, FGJ, att arrangera en digital variant, DigiGräv, nu i helgen.
Guldspaden delas varje år ut till bästa undersökande reportage i numera åtta olika kategorier.
Vinnarna har valts ut i extremt hård konkurrens bland de över 180 tävlande bidragen, säger Guldspadejuryns sammankallande Bertholof Brännström.
Hela 30 bidrag nominerades i de åtta kategorierna och juryn har haft ett svårt arbete med att bestämma vilka som slutligen skulle få en Guldspade.
I de tuffaste klasserna hade mycket väl flera andra väldigt bra granskningar kunnat vinna. Men principen är att bara en spade ska delas ut i varje kategori, oavsett hur många andra som nått spadnivå.
Brännström vill inte rangordna vinnarna, men tycker att det är särskilt roligt att få belöna grävande reportrar på små redaktioner med minimala resurser.
Granskande journalistik är ett fundament i en demokrati, också på den lilla orten. Därför är det särskilt kul med Guldspadarna i klasserna Mindre dagstidning och Etermedia lokal.
Men det är förstås också roligt att för första gången få dela ut ett pris, Studentspaden, till journaliststudenter. Det är ju de som ska stå upp för den undersökande journalistiken i framtiden, säger Brännström.
I samband med DigiGräv delades också Juryns särskilda pris ut till Aftonbladetjournalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom för boken ”I händelse av min död”, samt till Anders Johansson, Richard Aschberg och Mattias Sandberg, också de Aftonbladet, för två granskningar: Facktopparna och Lex Maktens kvitton.

BOK
Störningen av Katarina Bjärvall (Ordfront förlag)
“För att på ett nyanserat sätt och med stark empati för de drabbade ha skärskådat den växande adhd-epidemin och visat vilka som tjänar pengar på den.”

STUDENTSPADEN
Kalsonggrävet av Stina Bergström och Jenny Kejerhag (Umeå universitet publicerat i Norran)
“För att ha blottlagt hur kvinnliga förskolelärare tvingas köpa sina egna arbetskläder medan kommunanställda i mansdominerade yrkesgrupper får kalsongerna betalda.”

MAGASIN
Ohörda rop av Ola Sandstig (Filter)
“För att med en synnerligen modig och oväntad granskning lyckats sticka hål på den rådande tystnadskulturen kring de apatiska flyktingbarnen.”

MINDRE DAGSTIDNING
Faxeholmen och korruptionen av Therese Nilsson och Erik Strömberg (Söderhamns-Kuriren/Helahälsingland.se)
”För att med stor envishet ha avslöjat en tidigare helt okänd kommunal bolagskultur präglad av korruption och olagliga affärer.”

STORSTADSTIDNING
Terrorn mot bönderna Michael Verdicchio (GP)
“För att ha satt spaden i en dynghög av militant terror och hotfulla trakasserier mot Sveriges bönder.”

ETERMEDIA LOKAL
Golfbanan och fakturorna av Rebecka Montelius (SR P4 Jönköping)
“För en lysande granskning som avslöjat hur skattemedel i hemlighet gått till kommuntjänstemannens golfklubb – men bokförts som cykelvägar.”

ETERMEDIA RIKS NYHETER
Fartygens smutsiga rök av Linnea Carlén, Stefan Jansson och Oskar Jönsson (SVT Nyheter)
”För att med vardaglig nyfikenhet och skickligt fotarbete ha grävt fram nya sanningar om fartygstrafikens miljö(o)vänlighet.”

ETERMEDIA RIKS DOKUMENTÄR
Swedbank och penningtvätten av Per Agerman, Ella Hopf Berger, Henrik Bergsten, Joachim Dyfvermark, Fredrik Edgren, Linnéa Heppling, Axel Gordh Humlesjö, Ola Hjalmarsson, Linda Larsson Kakuli och Oskar Nyqvist (SVT Uppdrag granskning)
”För att med häpnadsväckande och sällsynt genomarbetade avslöjanden ha tvingat en av landets största banker till tidernas dyraste pudel.”

JURYNS SÄRSKILDA PRIS
I händelse av min död av Kristina Edblom och Kerstin Weigl (Aftonbladet)
Motiveringen: ”för deras metodiska och uthålliga blottläggande av dödligt våld mot kvinnor”.

Facktopparna och Lex Maktens kvitton av Richard Aschberg, Anders Johansson och Mattias Sandberg (Aftonbladet)
Motiveringen: ”för ett ihärdigt granskande av det ständigt pågående fifflet bland förtroendevalda makthavare.”

Klockan 16 på fredag eftermiddag drar sändningen av årets Guldspadegala igång. Radioprofilen Sarit Monastyrski är årets konferencier, och de nominerade deltar via ett digitalt greenroom.

– För mig är det en ära att få vara med och leda den här galan. Det är så viktigt att hålla fanan högt för den granskande journalistiken. Guldspaden är ett av Sverige finaste journalistpriser, säger Sarit Monastyrski.

Galan livesänds från Kongresshuset i Borås. Ett tiotal personer håller som bäst på och planerar för sändningen. De nominerade bakom 31 bidrag i åtta olika klasser, kommer att delta i sändningen via länk.

– Det här kommer förstås att bli en utmaning. Det blir det största zoom-möte jag någonsin deltagit i. Men det finns ett proffsigt team bakom sändningen, och det gör att jag känner mig trygg, säger Sarit Monastyrski.

Monastyrski har under flera år programlett ett av Sveriges Radios största aktualitetsprogram P4 Extra, och idag är hon bland annat programledare för Kvällspasset i P4.

Sändningen av Guldspadegalan inleds klockan 16. Då ska de åtta guldspadarna delas ut, men också Juryns särskilda pris, Gyllene Dynamon och Gyllene Haldan. Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund läser upp motiveringar och avslöjar vinnarna.

Vinnarna får räkna med att bli intervjuade i direktsändning. Publikens jubel kommer förstås att saknas, men priset är lika mycket värt och årets vinnare får fira var och en på sitt håll. Galan bjuder bland annat också på en intervju med Kicki Hultin, som är ny sammankallande för Guldspadejuryn, och ett inhopp av Anna Lindmarker som ska berätta om nya stipendier från stiftelsen Grävfonden.

För att säkra sändningen sänds galan på flera olika ställen: på Grävseminariets Facebooksida, på Borås Tidnings sajt, bt.se, och på Youtube.

För den som vill mingla under och efter galan så kommer deltagare att kunna göra det i ett särskilt mingelrum. Länk dyker upp i schemat tio minuter före galans start!

Hanna Grahn

När är det befogat att peka ut någon med namn och när ska man låta bli? Medieombudsmannen Ola Sigvardsson granskar anmälningar av namnpubliceringen. Själv undrar han om vi inte borde välja att publicera namn – oftare.

Ola Sigvardsson utsågs redan 2011 till pressombudsman. Nu kommer han till Digigräv för att diskutera namnpubliceringar med Grävande journalisters ordförande Fouad Youcefi.

I januari 2020 omvandlades pressombudsmannen till medieombudsmannen, och sedan dess prövar Ola Sigvardsson anmälningar som rör alla mediers publiceringar, alltså även radio, tv, och deras webbpubliceringar. Och han ser hur medieetiken förändrats senaste tio åren:

– Namnpubliceringar som för tio år sedan ansågs självklara är det inte i dag. Det är en mycket positiv utveckling när det handlar om skyddet för den enskildes integritet.

Ola Sigvardsson trädde in i sin nuvarande roll med har lång erfarenhet som publicist i bagaget. Han har varit redaktionschef för Dagens Nyheter och chefredaktör för Östgöta Correspondenten. Han har även ägnat sig åt grävande journalistik. 1998 vann han en guldspade tillsammans med Pia Skagermark.

Ola Sigvardsson menar att en förändrad syn på medieetik och namnpubliceringar inte bara gått åt rätt håll de senaste åren. Enligt honom att det finns tillfällen då medier är allt för försiktiga med namnpubliceringar, tillfällen när det faktiskt finns ett legitimt intresse för allmänheten att få veta namnet.

– Medieetik är inte någon sorts snällhetsinstitution. Det handlar om att väga den enskildes skydd för sin integritet mot allmänintresset.

Namnpublicera mera, alltså, med ett frågetecken efter, är rubriken på programpunkten där Ola Sigvardsson medverkar, den 19 september klockan 11.00.

Hela schemat till Digigräv hittar du här!

Lena Pettersson

Den har beskrivits som den största händelsen sedan andra världskriget, en pandemi som vänt upp och ner på det vi tidigare betraktat som normalt. I dess spår har det följt en stormflod av nyheter, direktrapporter och livetrådar. Och mitt i allt detta finns de som ägnat sig åt att gräva.

– Som grävare kan man i vanliga fall känna sig ganska ensam. Man tror att det bara är en själv som tänker på det man jobbar med. Kan det här verkligen intressera någon annan? Att gräva under pandemin har varit helt annorlunda. Det man själv tänkte på morgonen kan en konkurrent ha publicerat vid lunch.

Det säger Mikael Grill Pettersson som granskat vad som hände bakom kulisserna på Arbetsmiljöverket när de ändrade sig om munskydd på äldreboende.

Han medverkar på Digigräv tillsammans med Emanuel Karlsten, som begärde ut Anders Tegnells mejlväxling och på så sätt kunde beskriva hur det kom sig att Sveriges fick en strategi som skilde sig från resten av världen. Medverkar gör också Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson på Expressen som gick till botten med frågan om varför Sverige inte testade fler för coronaviruset. De fann en dramatisk berättelse bland landets ledande politiker och statstjänstemän.

Mikael Grill Pettersson säger att det rådde ett slags undantagstillstånd hos myndigheterna:

– Visst händer det även annars att makthavare försöker hålla sig undan från reportrar, nu blev detta väldigt tydligt. Spelet bakom kulisserna blev intensivare, fulare och nervösare.

Att makthavare också gömmer uppgifter blev uppenbart när Johannes Tångeberg, Sörmlands Nyheter, ställde frågor till kommuner och regioner om antal smittade personer i kommunerna och på olika boenden. Det som började som en sedvanlig koll utvecklades till ett gräv om hur myndigheterna talade sig samman och lade upp strategier om hur de skulle hindra media från att få uppgifter.

– Jag blev väldigt förvånad över den här motviljan, att de var så angelägna om att de här siffrorna inte skulle nå ut till allmänheten, säger Johannes Tångeberg.

Johannes Tångeberg medverkar på Digigräv tillsammans med Mats Amnell, Sydsvenskan och Fojos offentlighetsjour, om hur man kan komma runt sekretessen i pandemins spår.

Dessutom tipsar vetenskapsjournalisterna Ulrika Björkstén, Sveriges Radio, och Amina Manzoor, Dagens Nyheter, om hur man värderar information och undviker vanliga fallgropar när det handlar om att sålla i mängden av information och vetenskapliga studier.

Se programpunkterna om att gräva i corona på lördag:

Vetenskapsjournalisterna bästa knep klockan 11.00
Kom runt Covid-sekretessen klockan 12.00
Tegnellmejl, munskydd och testkonflikten klockan 13.00

Hela schemat till Digigräv hittar du här!

Lena Pettersson

Frilansjournalisten Hanna Liubakova loggar in direkt från protesternas Minsk. Tillsammans med kollegorna Anna Kireeva från Ryssland och Wojciech Cieśla från Polen deltar hon på Digigräv för att prata om när den fria journalistiken attackeras från högsta ort. Erfarenheter som svenska journalister kan lära mycket av, anser Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser.

På Digigräv kommer deltagarna att få en live-rapport direkt från händelsernas centrum i Belarus när frilansjournalisten Hanna Liubakova deltar i programpunkten ”War on journalism” – med reservation för att internet med jämna mellanrum stängs ner i landet.

– Om vi får upp Hanna på länk är det fantastiskt. Hon befinner sig mitt i en slags revolutionär, fredlig, rörelse som möts med våld och förtryck – och det ska journalisterna rapportera om. Hon kommer att berätta om det som händer nu, säger Erik Halkjaer, ordförande för svenska Reportrar utan gränser, som kommer att hålla i samtalet på Digigräv.

Att pressfriheten är låg i Belarus kommer sannolikt inte som en överraskning för någon. Där har det länge varit förenat med stor risk att granska makten. Under protesterna har dessutom våldet och de fysiska attackerna ökat.

Detsamma gäller för Ryssland, som också representeras i samtalet på Digigräv genom Murmanskbaserade journalisten Anna Kireeva.

– Statligt kontrollerad media, censur av internet och påtryckningar på oberoende journalister genom juridiska rättsprocesser och uppköp. Det finns en rad metoder i Ryssland och Belarus för att stoppa granskning och kritisk, oberoende journalistik, säger Erik Halkjaer.

Ändå finns det journalister som oförtrutet fortsätter. Det visar sig att det inte bara handlar om mod – i Ryssland har många journalister utarbetat metoder för att kunna skriva om det man inte får tala om. Anna Kireeva har genom att intervjua kollegor runt om i landet fått höra om deras knep, som sammanställts i en bok utgiven av Barents Press. Hon kommer också att förmedla dem till deltagarna på Digigräv.

Om Ryssland och Belarus tillhör de länder med sämst pressfrihet i Europa finns ett land ännu närmare Sverige som är på väg mot botten: Polen. Grävande journalisten Wojciech Cieśla kommer att delta för att berätta om läget där.

– Polen har rasat 44 placeringar på fem år. Från nummer 18 på pressfrihetsindex till nummer 62, säger Erik Halkjaer.

Enligt honom visar det hur snabbt det kan gå – och att svenska journalister inte ska ta den starka pressfrihet som råder här för given.

Även om situationen här hemma är långt bättre än i dessa tre länder – Sverige rankas som tredje bästa land i världen på pressfrihet – finns ändå orosmoln. Erik Halkjaer pekar på ett ändrat tonläge, där journalister misstänkliggörs och pekas ut för att ha egen agenda. Men han tar också upp debatten om public service. Det kallar han ”ett sluttande plan”.

– Vissa debattörer har svårt att se likheten med Polen – det är bara fem år sedan de hade ett något så när oberoende public service.  

Jag gissar att de som vill se ett minskat public service inte skulle hålla med om jämförelserna med Polen?

– Jag har full respekt för det, jag kan köpa att det är långt dit. Men jag tycker man ska vara vaksam. Det gick väldigt fort i Polen. Det är bra att ha en öppen debatt kring konsekvenserna. Om man nu ska börja förändra public service kan det vara en bra idé att titta på andra länder i Europa där man har gjort detta på olika sätt och se vad det har lett till. I Danmark till exempel, där har man gjort ett stort ekonomiskt ingrepp på public service. Vad har det fått för konsekvenser för journalistiken? 

Emma Johansson

Seminariet ”War on journalism – tales from reporters in Belarus, Russia and Poland” genomförs på lördag kl 13.

Foto: Anna Kireeva

Det tar på krafterna att planera ett grävseminarium. Vad sägs då om tre? För Hanna Grahn blev jobbet som grävgeneral inte riktigt som hon tänkte. 

Hanna Grahn, agendachef på Borås tidning, kommer att skriva in sig i Föreningen grävande journalisters historiebok som den grävgeneral som roddade med tre grävseminarier på raken – inom loppet av två år. Först Gräv20, som ställdes in bara en dryg vecka innan avspark. Nu är hon med och arrangerar den digitala ersättaren. Och nästa år står hon åter som grävgeneral när Gräv20 återuppstår i form av Gräv21 i Borås.

Det är i och för sig en sanning med modifikation, säger hon själv. 

“Det förra grävet blev ju inte av, och i Digigräv är jag bara en spelare av många”.

Men ändå. Hur känns det?

”Det är kanske en jätteknasig jämförelse, men det är litegrann som att föda barn. Det blir lite lättare för varje gång. Man vet mer vad som väntar och man lär sig. Sen ska jobbet ändå göras. Men att vara grävgeneral är ju så långt från ett ensamarbete man kan komma. Det är så många duktiga och kunniga kollegor som är involverade. En grävgeneral skulle inte vara något utan sin grupp”.

Just nu, tre dagar innan Digigräv startar, fylls henne timmar av fixande med Guldspadegalan. Det kommer inte att finnas någon publik som med applåder bär sina vinnande kollegor fram till scenen, men alla inblandade lägger ner mycket arbete på att få det att bli så bra som möjligt.

”Det känns högtidligt att sitta med det arbetet. Det är ett av Sveriges mest prestigefyllda pris. Det är viktigt att de som gjorde de bästa jobben under 2019 ska uppmärksammas och prisas.”

Även en vanlig guldspadegala innehåller många moment som ska klaffa. Men nu är det nya utmaningar. Själva galan spelas in i Kongresshuset i Borås, men gästerna och guldspadevinnarna är med på länk från olika håll. En helt central spelare är internetuppkopplingen. Den kan ha sina nycker. Därför bullar arrangörerna bland annat upp med back-up-bilder som kan täcka rutan om någon försvinner ur bild.

Kommer man att lämna Digigräv med känslan av ”vad mycket jag lärde mig och vad kul jag hade”?

”Jag hoppas det, vi får jobba för det. Men det är klart vi kommer att sakna alla möten och nätverkandet som är på ett vanligt gräv. Men bra – då tar vi med oss längtan efter det till Gräv21 i Borås!”

Det finns fler saker som följer med. Omställningen till digitala möten har gett en del insikter. Även om Gräv21 förhoppningsvis kan arrangeras i fysisk form i Borås tänker Hanna Grahn i digitala termer också. En tanke som väckts är att kanske ha ett specialspår med internationella journalister som är med digitalt. Ingen helt ny tanke – men en som känns betydligt mer självklar nu.

”Det är ju slående enkelt att få kontakt med människor som är många hundra mil bort. Kanske ska vi ha en speed-dejting med hyperaktuella journalister? Koppla ihop journalister i Sverige som gräver i samma ämnen som journalister i Mexiko eller Vietnam? Det är inte något som är klart än, men vi skulle kunna utveckla Gräv21”

Hanna väljer tre höjdpunkter på Digigräv:

1: Samtalet mellan David Enrich och Axel Gordh Humlesjö kommer jag att följa, det ser jag verkligen fram emot. Dels har vi haft stora bankgranskningar i Sverige, dels har David Enrich nyligen gett ut en bok om Deutsche bank och kopplingarna till Donald Trump. Det blir nästan inte större än så. (Lördag klockan 15) 

2: Juryns särskilda pris delas bland annat ut till Kristina Edblom och Kerstin Weigl för deras mångåriga granskning av kvinnor som blivit dödade av sina partners. Det är storartad journalistik. (Lördag klockan 12)

3: Jag kommer även att lyssna på samtalet mellan Nils Hanson och Bo-Göran Bodin om hans dokumentär Att rädda ett barn. Det blir ett samtal om etiska överväganden som jag tror berör alla som på olika sätt jobbar med journalistik. (Fredag klockan 10)

Emma Johansson

… och så en påminnelse till alla deltagare: Läs mejlet med instruktioner som du nyligen fått och skaffa dig ett konto på sched redan nu så att du blir insläppt på de föreläsningar du vill gå på. Vissa föreläsningar spelas in och kan ses i efterhand. Vilka kommer att framgå av schemat. Frågor? Mejla digigräv@fgj.se

Här hittar du schemat till Digigräv!

Bo-Göran Bodin har grävt i 20 år och insett att tittarna är trötta på journalister som trycker i trapphus för att försöka utkräva ansvar. I stället har han i 18 månader följt människor som inte vetat om att de granskas. På Digigräv får vi veta bakgrunden till vägvalen under arbetet med Att rädda ett barn.

Elias, åtta år, är försvunnen. Journalisten Bo-Göran Bodin får olika tips om vad som har hänt. Det är skilda världar, motstridiga historier. Elias är kidnappad. Elias är räddad.

Bo-Göran Bodin inleder sitt arbete. Han följer båda sidor. Organisationen Bry som kämpar för barns rättigheter, och vars företrädare är övertygade om att Elias utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa. Och så pappan, som förtvivlad kör runt i staden om kvällarna för att leta efter sin bortrövade son.

Om arbetet med det som slutligen blev Dokument inifråns serie Att rädda ett barn ska Digigrävs besökare få höra på fredag förmiddag. Uppdrag gransknings tidigare chef Nils Hansson leder seminariet, som har formen av ett samtal.

Vad ska ni prata om?

– Jag gissar att jag får många frågor om etiska överväganden. Till exempel hur jag och vi hanterade kretsen kring Bry. Jag tror att Nisse kommer att ställa många av de där frågorna som det inte finns några lätta svar på, säger Bo-Göran Bodin.

Seriens tittare får snart veta att Elias har förts bort av sin mamma, och leds ner i det historiska djupet. Där bultar en sårig vårdnadstvist, myndighetsingripanden, utredningar, anklagelser och nya utredningar.

I nutid utkämpas striden på flera arenor. Inte minst nätet, där Brys kampanjer når hundratusentals människor.

Bo-Göran Bodin fortsätter att följa både organisationen och pappan under ett och ett halvt år. Det är tydligt att båda sidor ser på honom som röst för den egna berättelsen, ända till slutet när Bry ställs till svars.

Serien har prisats och rosats men också fått kritik och väckt diskussioner. Hur påverkas pojkens liv av att pappan är med i programmet? Hur förhåller man sig till mammans privatliv? Och är det etiskt försvarbart att få förtroendet att filma en grupp människor under månader, utan att vara tydlig med avsikterna?

– Ingen av de frågorna är lätta. Vårdnadstvisten skulle vi gärna sluppit ha med, men det går inte att visa Brys agerande och konsekvenserna av det, utan de bakomliggande sakförhållandena. Vi ville visa hur man påverkas av att hamna inför en folkdomstol på nätet och då behövde tittaren få möta pappan.

Han tycker att diskussionen om att inte vara öppen mot den man granskar är svår.

– Men till dem som kritiserar metoden tycker jag att man kan rikta frågan: Vad är det jag och vi har gjort? Vi har inte jobbat med dold identitet eller dold kamera. Vi har fått en intressant historia, följt den och undersökt fakta. Jag tycker att kritikerna av metoden i nån mån blir svaret skyldig: Vad skulle vi ha gjort i stället?

Grävande journalistik handlar mycket om att lyckas bygga förtroende. Var går gränsen för att luras?

– Förtroendet är inte att ”jag blir din vän”. Förtroendet är att jag är journalist och står upp för historien, för granskningen, för fakta. Men jag fattar ju också att kretsen kring Bry anser sig lurade, det vore bara dumt att säga att jag inte kan förstå det.

Trots det är den största lärdomen han själv drar av arbetet hur mycket det vunnit just på att låta Brys agerande gestaltas.

– Det finns verkligen en poäng i att människor får möta dem vi granskar. Tittarna får en möjlighet att bedöma deras bästa argument, se hur de agerar. Alternativet – att det är jag som beskriver hur fel de gjort, och att vi bufflas i ett dörrhål på slutet för att försöka få ett ansvarsutkrävande, det är sämre.

– Jag tror att det finns en viss trötthet i att vi för tittarna, och i nån mån för kollegor, vill visa hur duktiga vi är. Som jag gjorde jobben förut skulle man redovisa allt, man redovisade research, allt man läst, man redovisade, redovisade, redovisade – i stället för att låta människor själva visa hur de agerar.

Se Bo-Göran Bodin samtala med Nils Hansson på fredag klockan 10:00. Hela schemat till Digigräv hittar du här!

Anna Tiberg

Paul Myers har återvänt till Grävseminariet flera gånger genom åren, alltid som en av publikfavoriterna. Vid ett tillfälle blev salen så full att sittplatserna var slut och funktionärer ställde sig för dörren. Myers öppnade upp för att låta fler komma in.

– Om vi alla bara andas lite långsammare här inne löser det sig, sa han.

Men trots att det inte låter så – förvänta dig ett och annat skämt av det brittiska lite torrare slaget – så tar Paul Myers sitt arbete på stort allvar. Som researchspecialist för brittiska BBC är det hans jobb att ha koll på varje tänkbart litet trick som går att använda för att göra research på nätet lite enklare. Sedan 1999 har han delat med sig av sina kunskaper till tiotusentals journalister världen över.

Nu återkommer han till DigiGräv för att återigen öppna sin researchverktygslåda och dela med sig till oss. Räkna med en föreläsning i snabbt tempo där Myers kastar deltagarna mellan nätjättarnas sökrutor, kartor och underreden.

Går det väldigt snabbt? Om vi bara andas lite långsammare så kanske det löser sig.

Här hittar du Digigrävs schema!

Fouad Youcefi