Nyheter

Erika Bjerström har under sina år som klimatkorrespondent för SVT varit en av Sveriges mest utsatta journalister för hat och hot. Hur hittar hon motivationen att fortsätta bevakningen trots ett högt personligt pris? På Grävseminariet i mars kommer hon att berätta mer om sina strategier. 

Vilken betydelse har mod för den grävande journalistiken idag?

– Idag utmanas journalistiken i grunden – varje dag. Vi lever i en tid då starka antidemokratiska krafter försöker så tvivel kring fakta och verifierad forskning.  

Det har därför aldrig varit viktigare att som journalist ha en stark inre etisk kompass, vila trygg i humanism och tron på människors lika värde  och inte acceptera den relativisering av fakta som ständigt riskerar underminera det vi gör. Det kräver en fri och oberoende press och det är stundtals både ensamt och tufft att vara journalist idag. För att orka vara modig behöver vi stötta varandra.  Mod är olika saker för olika individer men vi behöver prata mer om varför mod behövs.  Den stora risken är att vi börjar idka självcensur och avstå från nödvändiga granskningar och ansvarsutkrävande intervjuer, därför att motkrafterna blivit så hatiska och hotfulla.

Varför har det varit viktigt för dig i ditt arbete? 

– Som journalist har jag alltid gått min egen väg och inte sneglat på det som för tillfället hyllas av journalistkollektivet.  Det kräver mod. Jag var tidig med att bevaka miljö och klimat , blev kallad ” lilla grönstrumpan” på redaktionen fast mina gräv ledde till avslöjanden som ändrade lagstiftning. Jag har ofta intagit ett ”tvärtomperspektiv” som utrikeskorrespondent, både som EU-korre och sen som  Afrika-korre, då jag fokuserade på de framsteg som då skedde på kontinenten, innan ordet konstruktiv journalistik var uppfunnet. 

Att gå sin egen väg kräver mod eftersom det inte resulterar i den  uppskattning som för de kollegor som till exempel väljer att bevaka krig. Priset för mig personligen har stundtals varit en stark känsla av ensamhet, eftersom mina kollegor inte alltid sett vad jag sett; hur de större mer långsamma skeendena i vår tid där allt förändras i grunden, också är en nyhet. Belöningen har varit en stark uppskattning från läsare och tittare. 

Du har under åren som SVT:s klimatkorrespondent varit utsatt för hat och hot. Har det blivit bättre eller värre under de åren som varit?

– För mig är klimatkrisen den största nyhetsstoryn av dem alla. Vi håller på att steka vår planet, föröda våra livsförutsättningar. På senare år har forskningen blivit mer säker och krisen manifesteras mitt framför våra ögon, konsekvenserna är numera uppenbara för alla. Därmed har hatet och hoten tilltagit. Den gröna omställningen utmanar ekonomiska intressen, den petromaskulina kulturen och människors självupplevda rättigheter. Det skapar klyftor mellan de som har råd att anpassa sig och de mest utsatta som står  i klimatkrisens frontlinje.  Genom att rapportera om forskningen, om klimaträttvisa så upplevs det som att jag personligen utmanar rådande värden som journalist. Att därför vara strikt professionell är av yttersta vikt. 

Hatet och hoten har jag dock börjat hitta strategier för, det ser jag fram emot att prata om på Gräv24. 

Vad som stör mig är dock sammanblandningen och förvirringen  som även journalistkollegor  gör sig skyldig till – idén att en  journalist som bevakar klimatet också skulle ha ett personligt ansvar att leva klimatsmartare än andra. Jag får ofta frågan vad jag kör för slags  bil. Jag får kritik om jag flyger på semester. Jag blir också allt mer ifrågasatt  när att  jag i min professionella roll som korrespondent flyger till till exempel Pakistan för att bevaka översvämningarna, och därmed släpper ut koldioxid. Varför får inte andra  utrikeskorrespondenter på SVT samma kritik när de flyger för att bevaka en nyhetshändelse? 

Kanske beror det på att just utmaningen med klimatkrisen nästan övergår mänskligt förstånd? Och vi därmed projicerar mycket av vår ångest på den som rapporterar om klimatet? Det skapar en helt ny utmaning som jag inte stött på tidigare i mitt arbete som utrikeskorrespondent.

På Gräv berättar Erik Bjerström om hur hon hittar motivationen att fortsätta gräva - trots hot. Foto: Thomas Karlsson.